Skip to main content

PUBLICERINGSFÖRBUD Till kl.14.00 (tidszonen på USA:s östkust)/kl. 20.00 lokal svensk tid Torsdag, 21 november 2002

Från stora stygga vargen till människans bästa vän: Science-studier spårar hundens ursprung

Tamhunden uppenbarade sig först i Östasien, spreds sedan över Asien och Europa och följde med sin tvåfotade vän till den amerikanska kontinenten för 12 000-14 000 år sedan. Det här händelseförloppet presenteras i två rapporter i tidskriften Science som utges av the American Association for the Advancement of Science.

Två forskarlag, ett som studerade hundens ursprung i Nya världen och ett som studerade sammalunda i Gamla världen, har kommit fram till att den euroasiatiska vargen är hundens troliga förfader. Avel under de senaste 500 åren * inte olika genetiska ursprung * är orsaken till dramatiska variationer i storlek och utseende hos den moderna hunden, anser artikelförfattaren Peter Savolainen vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm.

Domesticering kan ha börjat såpass nyligen som för 15 000 år sedan, enligt Savolainens studie om hundar i Gamla världen. Resultaten från Nya världen pekar dock på att den skulle ha skett för ännu längre sedan, enligt Carles Vilà vid Uppsala Universitet. De äldsta kända hundkvarlevorna är 14 000 år gamla, men Vilà tror att hundar och människor bodde tillsammans långt tidigare.

* Vi har dragit slutsatsen att hundar från Gamla världen kom till Nya världen tillsammans med människor som invandrade dit * och därför måste människan t.o.m. ha sysslat med byteshandel av hundar innan handelsutbytet utvecklades till vad vi känner till idag, säger Vilà.

Forskare vet ännu inte precis hur eller varför människan valde att utveckla tamhunden, men att döma av hurfort hunden förökade sig och mångfaldigades, framstår det som om hunden fyllde en viktig funktion för människan, enligt Vilà.

* Jag kan föreställa mig att hundar t.ex. underlättade och förbättrade jakten, vilket innebar en stor fördel för människan. Hunden kan till och med ha gjort koloniseringen av Nya världen lättare, säger Vilà.

* Det måste ha funnits något attraktivt med dessa hundar som bidrog till deras popularitet och spridning över hela världen.

Savolainen och hans kollegor analyserade DNA från hundar med ursprung i Asien, Europa, Afrika och arktiska Amerika. Deras fynd visade att de flesta hundar hade en gemensam genuppsättning, men att den genetiska variationen var störst i Östasien * vilket tyder på att tamhundar har funnits där längst. Enligt Savolainen har forskare tidigare främst varit intresserade av Mellanöstern som möjligt ursprungsområde för domesticeringen av växter och djur.

* Hittills har de flesta teorierna om tamhundens ursprung kretsat kring Mellanöstern och varit grundade på några få kända fakta: ett fåtal arkeologiska fynd från området och det faktum att flera andra djur först domesticerades där, berättar Savolainen.

Ett och samma östasiatiska folkslag verkar ha domesticerat hundar från ett antal olika vargraser, vilket pekar på att det hela inte var en slump, enligt Savolainen.

Vilà och hans kollegor bestämde sig för att undersöka om hundar i Nya världen hade domesticerats från infödda vargar, oberoende av hundar i Gamla världen, eller om de två grupperna var besläktade.

Forskarna jämförde DNA-sekvenser från hundar från Nya och Gamla världen, inklusive hundar från Latinamerika och Alaska, vilka härstammar från tiden före européerna anlände på den amerikanska kontinenten. Likheterna i sekvenserna visar att samtliga hundar hade en gemensam förfader.

En viss sekvensanhopning hos uråldriga latinamerikanska hundar skilde sig från samtliga moderna hundars. Av detta drog forskarna slutsatsen att europeiska kolonister antagligen inte använde hundar som var infödda p den amerikanska kontinenten för att avla fram de raser som vi känner till idag.

*Dessa hundar stod utanför modern hundavel, påpekar Vilà.

Båda forskargrupperna studerade genetiska sekvenser i DNA från hundarnas mitokondrier, som till skillnad från cellens kärn-DNA nedärvs uteslutande från modern. Forskarna tittade speciellt på en DNA-sträcka kallad "kontrollregionen" som är känd för att ofta genomgå och samla på sig mutationer, vilket gör den till ett bra ställe att leta efter skillnader mellan hundar och vargar.

Med hjälp av datorprogram kunde vissa sekvenser som nedärvts i grupp, s.k. haplotyper, indelas efter inbördes likheter. Haplotyperna kunde delas in i fyra stammar, som visade grova likheter i båda studierna, plus två mindre stammar i Savolainens studie.

95 % av hundarna i studien tillhörde tre av de större stammarna * "A", "B" och "C" * och med lika stor förekomst i samtliga regioner. Detta betyder att de största av dagens hundraser vid en viss tidpunkt har ett gemensamt ursprung med en enda genuppsättning som innehöll dessa tre stammar, hävdar forskarna.

Vidare analyser av det relativt stora antalet haplotyper av stam A visade att sekvenserna hopade sig i flera subgrupper. Forskarna antog att mutationerna i kontrollregionen hade uppstått med konstant hastighet, och man kunde på så vis uppskatta hur lång tid det hade tagit för de olika subgrupperna att utvecklas.

Om subgrupperna uppstått genom att flera vargraser introducerats, bör domesticering ha börjat för ca 15 000 år sedan. Om det däremot endast varit fråga om en enda vargras, kan domesticering ha börjat redan för 40 000 år sedan. Eftersom det äldsta arkeologiska beviset för tamhundens existens är 14 000 år gammalt, är den förstnämnda siffran dock troligare, anser Savolainen och hans medarbetare.

DNA-sekvenser från hundar infödda på den amerikanska kontinenten i Vilàs studie anhopade sig också i flera subgrupper, vars haplotyper var likartade eller identiska med sådana i hundar från Gamla världen. Vilà och hans forskargrup drog slutsatsen att dessa subgrupper med största sannolikhet representerar de olika stamtavlor som först vandrade med människor över Beringssund för 12 000-14 000 år sedan.

###

Savolainens medarbetare är Ya-ping Zhang och Jing Luo vid Chinese Academy of Sciences i Kunming, Kina, Joakim Lundeberg vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm och Thomas Leitner vid Smittskyddsinstitutet i Solna. Studien finansierades av Vetenskapsrådet, Svenska Kennelklubben, the State Key Basic Research and Development Plan of China och the Natural Sciences Foundation of China.

Vilàs medarbetare är Jennifer Leonard och Robert K. Wayne vid University of California, Los Angeles, USA, Jane Wheeler vid CONOPA i Lima, Peru, Raúl Valadez vid Universidad Nacional Autónoma de México, i Mexico DF och Sonia Guillén vid Bioanthropology Foundation Peru i Lima, Peru. Studien finansierades av UC-MEXUS och National Science Foundation.